jag fick min diagnos redan som bebis och opererades för första gången som treåring, då var det en hjärtoperation och tre år senare började jag ta tillväxthorminer dagligen vilket innebar att jag fick ta en spruta varje dag och detta gjorde jag i tio år och en gång om året så gick jag igenom en så kallad belastning vilken innbar att man tog 70 rör med blod på 24 timmar.

när jag var elva var det dags för nästa operation denna gång i huvudet och handen då jag var skallig en del (15x10 centimeter) på hjässan och hade en senknuta på handen. sedan hade jag också väldigt ofta öroninflammation så jag har haft 2 omgångar med rör i öronen vilket också innebar operation. vid nitton års ålder skedde senaste operationen och då skulle man kolla om det var möjligt att frysa ner ägg från mina äggstockar men så blev det inte istället fick en nyopererad och chockad jag reda på att man inte hittat några äggstockar men tagit ett vävnadsprov istället. detta innebar ett slutgiltigt svar på frågan om jag någonsin skulle kunna få barn och det svaret var nej.... 

jag har också gått på hormoner sedan sexton års ålder

ledsen och trött och chockad åkte jag hem dagen efter operationen  och gudskelov gick allt bra men att sitta på tåget hen var en pärs. idag är jag dock glad att jag vet hur saker och ting ligger till och för ett tag sen upptäckte man att jag hade järnbrist och jag fick gå på järntabletter, undersökningen var doch jobbig den också man tog nämnligen benmärg från höftbenet genom att sticka in en nål i höftbenet (nedre delen av ryggen) och dra ut märgen. 

men för att komma till dagens situation så är jag idag heltidsstuerande och har en kandidat examen i psykologi och jobbar nu vidare till magistersexamen, och jag måste säga att jag är enormt tacksam fär min familj och deras stöd, de har varit fantastiska och min mamma är en hjältinna för mig då hon uppfostrat tre barn på egen hand och dessutom gått igenom allt detta med mig... 

det var allt för denna gången men vi hörs snart igen
kramar /sippa